Mikko Vähä-Sipiläs kolumn ”Kiipeilyä Euroopan kielimuureilla” ("Klättring på de europeiska språkmurarna" ) (ESS 2012/01/11) inbjuder till diskussion.

Jag fokuserar här i kommentaren på den punkt i kolumnen där författaren konstaterar att trots att EU:s fasad står för flerspråkighet, är engelska (och i allt mindre grad, franska) i unionens administrativa maskineri det verkliga arbetsspråket på vilket politikerna sist och slutligen förstår varandra, fastän ofta genom tolkning. Detta gör dock inte EU till en verklig politisk gemenskap. De nationella språkena skapar ändå sina egna kulturer, inklusive politiska. Kolumnisten säger även: "Förslagen till ett gemensamt språk - oavsett om det är latin, engelska eller esperanto - är dock en utopi."

Jag upplever att den roll som latinet i Europa på sin tid som ett förenande språk - åtminstone delvis - var som ett nätverk av skyttegravar, längs vilka den katolska kyrkans lära och antikens och Roms kultur, på gott och ont, spriddes över Europa och även utanför. Men vi får ändå vara tacksamma för det arvet. Därpå bygger till stor del den europeiska civilisationen.

Betydelsen av den ökande användningen av engelska i EU och på andra håll visar att man längtat efter och behöver ett internationellt samarbetsspråk. Men under ”det engelska väldet" har EU:s språkmurar vuxit ännu högre och bredare och de täcker allt större delar av de nationella och regionala språkens domäner. I själva verket kan man röra sig med relativ lätthet på de engelska murarna av ”Fästning EU” och från ovan kan man observera de europeiska länderna vilka, genom dimman av det askmoln av brända sedlar som den fortsatta ekonomiska krisen förorsakat, ser likadana ut. Det är inte den mångfasetterade och uttrycksfulla engelskans fel att detta språk har hamnat i ett besvärligt hat-kärleks-förhållande till resten av världen, men det är en passage i mänsklighetens historiska medvetande. Men frågan är, hur man ska se till att flerspråkigheten i EU kan garanteras, till exempel när man tänker på all akademisk terminologi, som under de senaste decennierna helt har dominerats av engelskan. Likaså är det i fråga om it och vetenskap samt mass-populärkulturen i vilken nästan uteslutande används endast den mycket smala sektor av världens kulturella spektrum, som engelskan representerar trots de risker som de enorma idiomatiska variationerna i engelskan innebär. Kanske det är just därför som det har gått så. Idag finns det inte längre ett enhetligt engelskt språk.

Inte ens en europeisk variant av den amerikanska drömmen förverkligas alltid. Lika rättigheter och möjligheter deklareras för alla men oftast är det den starkaste, rikaste eller fräckaste som vinner. Lyckligtvis kommer tanken på att göra engelskan till gemensamt språk för EU inte att förverkligas, så starka och särpräglade är trots allt fortfarande de olika språkgrupperna och kulturella livsstilarna i EU.

ESS publicerade för 25 år sedan, en artikel som inspirerade mig att lära mig esperanto. Nu när esperanto i år fyller 125 träffade Vähä-Sipiläs kolumn mig direkt i hjärtat.

För mig är esperanto som ett naturligt vägnät, allt från smala trädgårdsstigar till stora farleder som löper smidigt, men väl inpassade i landskapet. Esperanto öppnar portar i språkmurarna och bygger broar över skyttegravarna. På esperanto kan man finna sin egen rutt och ta sig fram i egen takt.


Det är dags för mänskligheten att komma ut ur grottorna och bort från kamrarna i fästningarna. Lika litet som man kan finna profeternas land bland rikena på jorden så finns det inget annat verkligt alternativ än ett av de nationella och regionala språken oberoende språk, om vi vill stå vakt om ett så rättvist som möjligt, individuellt men samtidigt gemensamhetsbyggande språkval i ett mångkulturellt Europa. EU:s framtid är flerspråkig, inbegripande ett gemensamt internationellt språk. Men enbart esperanto för EU, det är en utopi.

Börje Eriksson,
Orimattila

(Artikeln publicerades ursprungligen på finska i Etelä-Suomen Sanomat 12/11 2012 – här med författarens tillåtelse)